Presenteras av Nyheter24 i samarbete med

Alla inlägg av

Skrivet av:

Dela på sociala medier

Tillbaka till alla bidrag

Supporter Challenge: VM 2006.

Det var den 15 juni 2006 och jag var 10 år gammal. Det var min första gång i Berlin, en stad jag nu, efter att ha varit där 10 gånger, brukar nämna som mitt andra hem. Berlin hade dagarna innan varit ett hav av vitt och svart, tyska fans som hoppat och skrikit framför storbildsskärmen vid Brandenburger Tor. Likväl var staden nu uppslukad i andra, mer livliga färger. Berlin var gult. Berlins vitsvarta galenskap var ett minne blott. Berlin var blått, blått som majoriteten av vår flagga, som majoriteten av våra fanor under alla krig vi har utkämpat mot Preussen och Brandenburg. Detta är en relevant liknelse, eftersom det i Berlin talades om den vänligaste svenska invasionen någonsin, någonting som tyskarna själva vitsigt uppfunnit.

Längs Unter den Linden gick vi, denna majestätiska gata var gul och blå, fylld av förväntansfulla svenskar som begärde upprättelse efter 0-0 mot Trinidad & Tobago i Dortmund. Sedan mycket länge har Unter den Linden varit en av de mest kända gatorna i Tyskland, kanske en av de viktigaste. Precis vid Brandenburger Tor gick en av de två murarna som rivits knappt 17 år tidigare och nu stod vi där på Pariser Platz med gula halsdukar, gula tröjor och, även om jag nu skäms för det, ansiktsmålningar som var oväntat knepiga att ta bort.

Det var en hel dag att minnas. Vi vaknade upp i vår hyrda lägenhet i Neukölln i sydöstra Berlin och bestämde oss tidigt för att undvika U-Bahn i staden. Vi korsade fyra stadsdelar under vår magnifika färd mot Olympiastadion och hann till och med stanna och äta pasta i Mitte innan vårt tåg till fots fortgick, för det gjorde det och med målmedvetenhet och vilja. Vi korsade hippa stadsdelar såsom Kreuzberg, mindre hippa som Friedrichshain och lyckades hinna med att möts upp med stora horder av svenskar vid Tiergarten där det hade varit en stor fest. Vi sjöng och hoppade, firade vår vänliga invasion för att sedan långsamt tåga mot stadion tillsammans med tusentals andra gulbeklädda svear som alla ville samma sak; Ein zwei drei, krossa Paraguay.

Vi kom till slut till arenan där OS 1936 ägde rum, ett propagandaspektakel för nazisterna, och tittade upp på den makalösa byggnaden och suckade. Vi insåg kvickt att vi faktiskt satt mitt i den svenska "klacken" och fick förmånen att under matchen delta i många sångaktiviteter. Före matchen skulle naturligtvis nationalsången sjungas och vad man än hade väntat sig känslomässigt överträffade detta det. Jag får mycket sällan rysningar, men denna stund var något alldeles magiskt. 50 000 svenskar som unisont skriker vår nationalsång. Vår nationalsång som egentligen inte är något vidare, men som genom dessa 50 000 passionerade fans förde ögonblicket till nya oanade höjder.

Matchen i sig var synnerligen medioker, ingenting intressant hände alls. Inte förrän i den 89:e minuten. Vi tänkte precis resa på oss för att gå ut, uppgivna som vi var över Sveriges föga imponerande spel. Sedan slogs ett inlägg och så kom en nick och så kom ett öronbedövande skrik. Fredrik Ljungberg, min favorit (jag är Arsenal-supporter), hade nickat in avgörandet i den 89:e minuten mot Paraguay och trots att det inge blev någon kross av Paraguay var detta ännu mer känsloladdat än man kunde ha anat. I denna stund blev jag på riktigt kär i fotbollen. I denna stund fanns det ingen återvändo.

Skrivet av:

Dela på sociala medier

Fler inlägg av instafalk

Kommentera